söndag 26 april 2009

Vårpoesi av KARIN BOYE(1900-1941)



Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.




Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.



Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att det skrämdes av det nya,
glömmer att det ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

1 kommentar:

Hanneles paradis sa...

Underbar tid nu, man får pinna på för att se allt (AnnA, pioner är också väldigt fina, varken sniglar eller rådjur gillar dem. Men pion vill inte heller flytta på sej).